Saker som irriterar mig:

• vuxna kvinnor som kallar sin sambo för "pojken"


• unga kvinnor som kallar sin sambo för "gubben"

Happy bokeh Wednesday (på en tisdag)

Vanligtvis brukar jag ha en häpnadsväckande vy över stan från mitt skrivbord. Idag fick man gissa sig till stadshuset som borde ligga där bakom den yrande vita väggen någonstans, som att sitta i en snökula som skakas till vansinne. Nu är det kolsvart istället.

Det känns ändå lite hemtamt att inte se något. Med runt –6,50 i närsynthet är min tillvaro utan linser som ett ständigt photoshopfilter med oskärpa. Jag har en diamantslipares koll på detaljer en decimeter från näsan sådär, sen går det bara utför. Ljusslingorna runt fönstret hemma ger i alla fall fina fasetteffekter utan linser och det är Happy Bokeh Wednesday varje dag!

(Bokeh - från japanska boke, 暈け, som betyder "suddig", tycker Wikipedia)

Så ta fram din julkalender! (som Radioapan sjunger)

Tvååringen kommer nog aldrig få kläm på det där med adventskalendrar. Först öppnar vi duktigt en lucka om dagen. I ungefär två dagar. Sedan glömmer vi bort kalendern ett tag, öppnar fem luckor på raken, gör ett uppehåll igen på några dagar, öppnar några luckor på en gång för att nu under helgen lyckas öppna en om dagen som instruktionerna lyder.

Så drar jag mig till minnes hur jag som barn brukade rita och klistra och klippa och göra en egen adventskalender varje år. Och hur jag fick total inspirationsbrist efter att ha ritat bilder i de flesta luckorna och hur det alltid gick ut över den 16 december när Assar har namnsdag. Då blev det alltid en (dåligt tecknad) nyckel i rutan.

För i min barnhjärna var kopplingen Assar -> Asea -> nyckel självklar.