Upphakat

Häromdagen tittade min man trött på termometern i bilen och konstaterade att den verkar ha gått sönder och hakat upp sig på +7 grader.

Jag tittade milt på honom (lika milt som klimatet) och meddelade att det är inte termometern som hakat upp sig. Det är vädret.

Problem i influensans spår.

Mejlkonversationerna på jobbet har till allas spänning varit toalettrelaterade den här veckan. Och mer eller mindre ilskna. Här är det senaste tillskottet: "Tänk på när ni ställer ut mysiga små ljus på toaletterna. Placera dem inte bredvid handspriten. 85% sprit brinner ganska bra."

The oh-no!

Maken sms:ade just och meddelade dystert att hibiscuskrukan is no more. Den som jag fick - med hibiscus i - från jobbet när jag fyllde år. 28 kanske. Eller om det var 27. Kan ha varit 29. I vilket fall som helst en födelsedag av dignitet, om inte annat så för att den där hibiscuskrukan - med hibiscus i - är det enda jag fått från jobbet. Förutom lönen. Och förstås min temugg med inloggningsnamnet på. Och nu är krukan borta.

Å andra sidan behövde hibiscusen ändå omplanteras.

Havrebollstestet

Vi hade Redaktionens Stora Havrebollstest på jobbet i eftermiddags. Blindtest av havrebollar från ett ställe i Midsommarkransen, och ett ställe i Blackeberg, det hela initierat av en ivrig Blackebergsförespråkare. Så ivrig att en av frågorna på våra testformulär löd "Är du mutad av Xxxxxx?".

Mutor eller ej, resultatet blev en rungande seger för Midsommarkransenbollarna. Resultatet blev också ett smärre kallt krig på redaktionen, där förespråkarna av testboll B (Blackeberg) inte längre talar med förespråkarna av testboll A (Midsommarkransen).

Just an ordinary day at the office.

Ugnsrostat

Jag har varit oerhört sugen på kanelbullar i dag. Så döm om min förvåning när jag kom hem från jobbet och hörde det lovande knäppandet från en varm ugn. En kort sekund hann jag undra om maken dels blivit tankeläsare och dels fått en ny personlighet (ety han är bra på matlagning men bakar icke).

Han hade varken blivit det ena eller fått det andra.

I ugnen, sakta rostandes på 50 graders över- och undervärme, låg hans HTC Diamond Touch och återhämtade sig efter sitt svanhopp ned i toaletten tidigare i dag.

Tack för att du väntar. Vi gör vårt bästa..

Pelletsen håller på att ta slut och i november vill jag inte vara utan. Beställningen lade maken första november, och det var upp till tio dagars leveranstid. Så nu när klockan börjar närma sig fyra på eftermiddagen dag tio slog jag en vänlig signal till leverantören (tillika ett av de större bensinbolagen).

Tack för att du väntar. Din köplats är nummer två. Vi gör vårt bästa för att förkorta kötiden så mycket som möjligt.

Och om 17 minuter för att ta mig från nummer två till att komma fram är deras bästa vill åtminstone jag inte vara med dagar när de bara gör halvhjärtade försök att hantera sina kunder!

Helst inte när det visar sig att dagen ordern läggs - i vårt fall måndagen eftersom de inte jobbar söndagar (vilket personen i kundtjänst upplyste mig om tre gånger på två minuter) - inte räknas in bland de tio, så det är måndag som gäller för oss. Efter några milda påpekanden om att det inte var direkt tydligt kommunicerat medgav personen att ja, jo, jag var ju inte den första som reagerat och det kanske borde tas upp med cheferna så att informationen ändrades.

No shit, Sherlock?

IiiiiiiiiiiOoooooooIIIIIIIIiiiOOOOOOooo

Jag avslutade en gårdag som började rejält i moll med att mottaga övriga föräldrars beundran på dagis föräldramöte ("hur lyckades ni hitta en barnvakt som var villig att ta hand om båda barnen?!") - dur! - samt vid hemkomsten mötas av grannens illtjutande villalarm. Som grannen själv inte hörde, visade det sig. Kanske inte så mycket dur som "hur tänkte de när de valde just det larmet?", men det piggade åtminstone upp.

Blip blip

Det var nog julen -83 eller kanske -84 som jag fick mitt bruna Donkey Kong Game & Watch. Du vet den man ska hoppa över krokodiler och gnistor i och ta sig upp med nycklar till apskrället för att låsa upp kedjorna som håller honom fången. Hur som helst var hela den julen en enda stor turnering i vem som kunde få flest poäng, det blip-blip-blippade alltid någonstans i huset. Sen föll spelet i glömska som det brukar vara. Men jag har saknat det.

Fast nu är Donkey Kong är återfunnen i ett skåp hos mina föräldrar! I originalförpackning och allt. Och med ett nytt batteri blippar han oförtrutet vidare. Eftersom jag är hemma och hängig idag har jag inget bättre för mig än att försöka slå mitt high score från igår: 366. Jag är lite ringrostig, men det tar sig!

Kaka!

Idag har Google finaste loggan på länge. Och jag är inne på andra veckan utan socker. Det går rätt bra ändå. Suget har avtagit betydligt och när jag äter mina blygsamma rutor med mörk choklaaa på lördagarna (det är fortfarande tillåtet, nån måtta får det vara) är det inte riktigt lika gott som vanligt. Däremot är det självplågeri med thaimat till lunch eftersom sockersuget efter en röd curry är rätt, eh, påtagligt. Ögonen blir stirriga som kakmonstrets när kollegorna glider förbi med chokladpraliner och tjusiga blåbärsmuffins. Men, skam den som ger sig.

Det som inte är musiken

När min förstfödde var bebis satt han en period och vaggade med huvudet likt Stevie Wonder.

Min yngste, som fortfarande är bebis, har börjat kupa högerhanden bakom örat likt Jerry Williams.

Musikaliskt sett ser jag en viss kvalitetsskillnad mellan mina barns inspirationskällor.

Åkte till Koh Singh för att finna lugnet i helgen

Som vanligt däckade katten och jag med kläderna på direkt efter maten. Det räcker med en tredjedels folköl efter en heldag med intressanta uppgifter som utfällning av fyra meter lång stege som kan vikas åt olika håll, få den att stå stadigt mot gammalt torp så man kan se om någon av alla lapparna på taket flugit av. Det var svårt att avgöra då taket ser ut som ett mossigt lapptäcke ovanifrån. Vi kunde inte se att någon bit av taket fattades.... Sedan skulle roddbåten nattas. Med en pressening. Varför båtar ska svepas in som småbarn känns lite oklart, men vi gjorde på bästa sätt. Den blev fint insvept från topp till tå. Ingen saga hade vi med att läsa tyvärr....

Jag vaknade alltså vid midnatt, då jag kände behov av att "pudra näsan". Inte helt vaken smög jag ut i den vanligtvis Bullerbybetonade omgivningen....och


Midnatt
smyger ut i kallt, frostigt gräs, dimmig fullmåne ovan nakna trädkronor
det viskas i natten, det växer till ett ylande, ett skällande,
som kommer närmare...


Jag borde tänkt på att det var Halloween...

Blodgenomströmning

Jag var på "lär-dig-sitta-ordentligt-så-företaget-slipper-ösa-ut-pengar-på-din-fysiska-rehabilitering"-utbildning (även känt som "genomgång i ergonomi") i förmiddags.

Efter genomgången kom den vänliga lilla damen trippande till var och en av oss och ställde in stol och bord och flyttade skärmar och fällde ihop det ena och ut det andra och helt plötsligt såg jag hur rörigt mitt skrivbord är och hur allt jag gör och alla mina arbetsställningar är fel.

Det kanske inte är så dumt egentligen, att leva i helig ignorans. För annars blir det med mitt skrivbord och min skrivbordsstol som med vett och etikett - så fort jag inser hur mycket som går att göra fel (och hur lättstött omgivningen kan vara) vågar jag inte ens gå ned till kiosken och köpa mig en Mer. Eller, i det här fallet, flytta på pennstället så det inte står i den optimala vinkeln för mina muskler.

Zzz

I fredags trillade hösttröttheten över mig som en fuktig, lite för stor yllemössa. I lördags stod zombies och häxor och konverserade muntert på innergården framåt småtimmarna och jag kände mig som en bitter kalas-sabotör som la kudden över huvudet och muttrade "men låt mig soooova!". Men med en samlad kraftansträngning lyckades vi häva oss upp ur soffan igår för att fira födelsedagsbarnet mamma på den lokala italienaren. Hon fick en tuff dramaten för att börja pensionärslivet med stil!

Nu ska jag fortsätta fokusera på att hålla mig vaken.