När jag blir stor

Igår pratade vi lite om när vi var små och hade blomstrande yrkesdrömmar. Kristin siktade på nobelpristagare ("jag tror inte jag direkt ville jobba för det, jag såg det bara som ett sätt att få massor av pengar"). Själv ville jag bli rallyförare. Redan när jag satt i sulkyn brukade jag bestämt peka och deklamera högt för farmor vilka bilar som var Saab och vilka som var Volvo. Min hjälte var Ronnie Peterson, han som körde ihjäl sig i Italien där i slutet av sjuttiotalet. Det tog nog bra länge innan mamma och pappa vågade berätta för mig att han var död.

Ibland blir det ändå inte riktigt som man tänkt sig. Istället för att vara odräglig miljonär redan vid 25 och ta snäva kurvor i ett av Ferraris röda vrålåk har jag vid mina digra 33 år inte ens körkort. Och jag tycker det är hysteriskt jobbigt att kolla på Formel 1. Det är ett sånt OVÄSEN. Om de nu inte kör inne i Monaco i ösregn. Då är det lite spännande minsann. Oooh.

Ronnie fick bucklan och brudarna.

Urblåst

Jag är tvärförkyld. Det innebär bland annat att jag - ytterst motvilligt - använder nässpray för att över huvud taget kunna äta och dricka utan att kvävas.

Jag köper alltid den billigaste nässprayen jag hittar på Apoteket, vilket den här gången var någon för mig ny sort. De vanliga brukar vara så där "två tryck och vänta fem minuter" innan man märker någon effekt. Den här är som att snorta knark (föreställer jag mig. När jag framförde åsikten på jobbet nyss slutade diskussionen med att jag fick dementera starkt att jag någonsin provat något knark över huvud taget*) - ett tryck och alla gångar upp till hjärnan, inklusive hjärnan själv, känns helt urblåst. Det känns också som om alla slemhinnor skrumpnar ihop och dör på vägen. Jag är inte helt övertygad om att den oerhört mycket bättre effekten är värd priset den verkar kosta.

* Jag är uppvuxen på 80-talet, jag är komplett hjärntvättad när det kommer till narkotika och fullt övertygad om att provar jag knark en enda gång är jag fast för livet!

Be careful what you wish for

Där jag bodde förut fanns Pizza Express, gratis utkörning om man beställde för minst 100:-. På menyn fanns en pizza som hette AIK (jag bodde rätt nära Solna). På AIK fanns fläskfilé, banan, curry, jordnötter, ananas och bearnaisesås. Min standardbeställning var en AIK utan ananas.

För fyra år sedan flyttade jag. Här finns pizzeria Arena (här och här, det är en mil dit, men jag bor på vischan numera). De har fantastiska kebabpizzor, goda sallader och en helt OK Calzone Capricciosa. Men ingen AIK (detta är inte Solna-land).

Första gången vi beställde pizza från Arena (ingen utkörning, oavsett hur mycket du beställer för. Antar jag, vi har för all del aldrig testat gränserna.) beställde jag helt enkelt en pizza med fläskfilé, banan, curry, jordnötter och bearnaisesås. Och meddelade bestämt min man att jag såg fram emot en enveten kampanj för att få Arena att lägga till den pizzan till menyn.

I går - fyra år senare - när maken var och hämtade våra pizzor hade han och pizzabagarna en lång diskussion om vad de ska kalla pizzan.

Kommer du till Pizzeria Arena en mil från mig kan du numera beställa en Kanon Special. Gör det, och tänk på mig.

För det första jag gjorde efter att ha hört att målet är nått - och insikten om att jag äter pizza alldeles för ofta sjunkit in - var att dra igång Wii Fit. För första gången sedan i november.

Tid att slå ihjäl

Här har jag gått omkring i åratal och trott att urmakare är fridsamma personer som sitter och pysslar med sina små kugghjul och pyttesmå skruvar och aldrig brusar upp. Och så visar det sig att min kollega har träffat på en urmakare rätt nära jobbet som är snudd på ond. Barsk och otrevlig och skrämmer henne halvt ur skorna.

Så när min klocka lämpligt stannade 11.55 i går var det ingen tvekan om var batteribytet skulle ske. Mot Barska Urmakaren, med Skrämda Kollegan vid min sida.

Skrämda Kollegan tog mod till sig och frågade om hennes klocka, inlämnad för reparation 14 december, kanske var klar? Barska Urmakaren blängde på henne och fräste att det var väl självklart att den inte var, ingen jobbar i december, det visste hon väl? Nähä, jaha, just det, mumlade hon försynt och smög iväg längs väggen.

Mitt batteribyte gick däremot snabbt och bra och jag var beredd att avskriva barskheten mot Skrämda Kollegan som en personkemigrej. Tills Barska Urmakaren drämmer till mig med beskedet att den där klockan jag har, den kommer inte hålla länge till. Som om jag bett om en diagnos! Som om jag behövde få en dödsdom! Jag blev alldeles "säg det inte så den hör" och är nu mäkta upprörd.

Nej. Till den urmakaren går jag aldrig igen.

Förresten lyckades jag inte lista ut hur man tar sig in genom dörren utan hjälp så jag går nog aldrig dit igen alldeles oavsett.

Välkommen till sällskapshöns

Jag föreslog maken att han skulle få kursen Sällskapshöns i Stockholm av mig i alla hjärtans-present.

Han är nu jätteentusiastisk över idén att ha egna höns.

Jag känner mig lite skräckslagen.

Dagens i-landsproblem

Jag fick 0,07 kronor i sparränta för förra året. Vad ska jag göra med alla de pengarna?

Back in the U.S.S.R

Så återvänder jag till verkligheten efter några veckors julledighet och upptäcker, som i Guldlock, att Någon har använt mitt skrivbord. Inte nog med det, denne Någon har bytt ut mitt svängda, trådlösa tangentbord och min svängda, trådlösa mus till raka fyrkantiga sladdburna sådana.

Så jag muttrar lite och byter tillbaka. Efter någon timme anländer Någon och erkänner skamlöst att de raka fyrkantiga sladdburna attiraljerna är stulna från avdelningschefen. Hupp, inser jag, här sitter jag med glödhett stöldgods som en annan hälare.

Och när avdelningschefen anländer duckar jag.