Igår pratade vi lite om när vi var små och hade blomstrande yrkesdrömmar. Kristin siktade på nobelpristagare ("jag tror inte jag direkt ville jobba för det, jag såg det bara som ett sätt att få massor av pengar"). Själv ville jag bli rallyförare. Redan när jag satt i sulkyn brukade jag bestämt peka och deklamera högt för farmor vilka bilar som var Saab och vilka som var Volvo. Min hjälte var Ronnie Peterson, han som körde ihjäl sig i Italien där i slutet av sjuttiotalet. Det tog nog bra länge innan mamma och pappa vågade berätta för mig att han var död.
Ibland blir det ändå inte riktigt som man tänkt sig. Istället för att vara odräglig miljonär redan vid 25 och ta snäva kurvor i ett av Ferraris röda vrålåk har jag vid mina digra 33 år inte ens körkort. Och jag tycker det är hysteriskt jobbigt att kolla på Formel 1. Det är ett sånt OVÄSEN. Om de nu inte kör inne i Monaco i ösregn. Då är det lite spännande minsann. Oooh.
Ronnie fick bucklan och brudarna.
Inlägg
Och så är det ju väldigt ovänligt för miljön också, allt motorsportande! Men det tänkte ju ingen på då! Jag minns Pat Moss som var en framgångsrik motorkvinna, syster till Sterling.
SvaraRaderaDet har du ju helt rätt i! När de börjar med miljöbilar ska jag överväga min spirande rallykarriär igen. Hihi.
SvaraRaderaHmmm
SvaraRaderaOch Pat var gift med på taket Karlsson och Ronnies brud är hans fru Barbro :)
...och nu läste jag att Moss och Karlssons dotter blev framgångsrik i hästhoppning. Hästkrafter på en mer, uhm, grundläggande nivå... Tänk vad man lär sig!
SvaraRadera