Kristina, Ernst och jag

I några år nu har jag sprungit på Kristina Lugn titt som tätt. Lite var som helst hasar hon förbi med sitt yviga hår och sina slokande axlar, i t-banan, på någon tvärgata. Ibland kommer jag på att jag inte har sett henne på ett tag, och som genom ett trollslag dyker hon upp i mjölkdisken på Hemköp eller så.

Ett tag hade jag en teori om att hon kanske var min skyddsängel (för visst skulle hon passa i vit särk och ruggande vingar?). Men det känns lätt olyckbådande att ha en sådan sävlig ängel.

Nåväl. Nu var det ett tag sedan jag såg Kristina. Istället har Ernst Billgren börjat korsa min väg rätt frekvent. En dag står han med sin pälskantade rock och hänger utanför thaiholken, en annan dag i det närmaste krockar jag med honom när jag svänger runt ett hörn på väg till jobbet... Och jag börjar fundera på om det är en vanlig extraknäck i kultursvängen. Det där med skyddsänglandet alltså.