Potatisgris

Jag växte upp på en litenliten ort (vi kan även kärvänligt kalla den för "bonnhåla" för det är vad den är. Om än en rätt snygg bonnhåla om man ser till sådant som berg och hav och skog.). Där fanns visserligen trafik, men inte i så stor grad att vi behövde vara skolpoliser.

År ut och år in läste jag i böcker om skolpoliser och såg bilder på skolpoliser utan att egentligen fatta vad en skolpolis var och vad den gjorde. Jag bara tyckte det lät lockande i största allmänhet.

Jag hann bli en god bit över 30 år innan jag för första gången såg en riktig, levande skolpolis. Nu ser jag dem ett par gånger i veckan, där de står och huttrar vid ett övergångsställe iförda orange plastskynken och trycker på knappen som ger bilister (jag!) rött ljus. Min man, som växte upp i en stockholmsk närförort, har bittert berättat om hur kallt det var och hur man fick vara på skolan en timme före alla andra för att hämta ut det orangefärgade plastskynket (skolpolismodet verkar inte uppdateras särskilt frekvent) och hur man i bästa fall fick lite varm choklad och en smörgås i matsalen efter uträttat värv, men någon ytterligare kompensation var bara att glömma.

Jag tycker inte längre alls att det låter särskilt lockande att vara skolpolis.