onsdag 24 mars 2010

Potatisgris

Jag växte upp på en litenliten ort (vi kan även kärvänligt kalla den för "bonnhåla" för det är vad den är. Om än en rätt snygg bonnhåla om man ser till sådant som berg och hav och skog.). Där fanns visserligen trafik, men inte i så stor grad att vi behövde vara skolpoliser.

År ut och år in läste jag i böcker om skolpoliser och såg bilder på skolpoliser utan att egentligen fatta vad en skolpolis var och vad den gjorde. Jag bara tyckte det lät lockande i största allmänhet.

Jag hann bli en god bit över 30 år innan jag för första gången såg en riktig, levande skolpolis. Nu ser jag dem ett par gånger i veckan, där de står och huttrar vid ett övergångsställe iförda orange plastskynken och trycker på knappen som ger bilister (jag!) rött ljus. Min man, som växte upp i en stockholmsk närförort, har bittert berättat om hur kallt det var och hur man fick vara på skolan en timme före alla andra för att hämta ut det orangefärgade plastskynket (skolpolismodet verkar inte uppdateras särskilt frekvent) och hur man i bästa fall fick lite varm choklad och en smörgås i matsalen efter uträttat värv, men någon ytterligare kompensation var bara att glömma.

Jag tycker inte längre alls att det låter särskilt lockande att vara skolpolis.

tisdag 23 mars 2010

Mamsell

I dag är jag iklädd en klänning som får mig att känna mig som en hennafärgad bibliotekarie och kulturtant från sjuttiotalet. Och jag har en kappa som får mig att känna mig som Mary Poppins.

Det finns en hög risk att jag blir en plåga för omgivningen med den kombinationen.

tisdag 9 mars 2010

Barnet faller från gungan

It’s like you’re the swing set
And I’m the kid that falls

Vad menar Pink? Egentligen? Hon faller för honom men han är av plast så han märker inget? Han har snören, svingar fram och tillbaka och ger henne blåmärken när hon ramlar av honom? Hon har taskigt balanssinne och därför ramlar hon av och det är inte hans fel för han är bara en själsdöd tingest? Eller vad?

torsdag 4 mars 2010

Goldfish shoals nibbling at my toes

Rätt ofta slår det mig att det borde finnas intressanta slutsatser att dra i en bred undersökning av vad folk har för ringsignaler på sina mobiler, och varför.

Tänkte jag till exempel nyss när kollegan, 60+, visade sig ha en låt som är så topplistemodern att jag knappt kände igen den.

Tänkte jag häromdagen när jag gått och nynnat på Coldplays La vida en halv dag innan jag kom att det var för att kollegan, 40+, hade mottagit samtal mitt under morgonmötet.

Tänkte jag nyss när signaturmelodin till Red Dwarf ekade ut över lokalen och jag fick spurta till mitt skrivbord för att tysta missdådaren.