OS(t)

I morse hade prästosten i jobbköket antagit formen av en halfpipe istället för den sedvanliga kälkbacken. Är det vinter-OS så är det.

Jag som rejält sportmotsträvig person tycker ändå att snowboard är rätt kul att kolla på. Fast i hemlighet är jag svårt konståkningsberoende. Tacka vet jag ryska pojkar med konstiga frisyrer i dödsföraktande kvadruplar.

Dressed for success

Mot alla odds känner jag ett rastlöst vårsprittande i kroppen. Jag skjuter blekgröna spröt mot ett ljus som inte finns likt en morot längst ner i matkällaren. Antingen vet mina spröt något som inte vi andra känner av - att våren lurar bakom snödrivorna - eller så är det bara ren överlevnadsinstinkt. Jag väljer att se det som ett vårtecken som blygt rycker i kjolfållen för att få uppmärksamhet.

Synar man sen den där kjolfållen lite närmare tycker man att det banne mig är dags för en ny.

Kristin: Förresten tror jag du har rätt i att Kista C är ett bättre val om man vill förnya garderoben - de har fler butiker/kedjor med rimliga prisnivåer än Täby C tror jag.

Anna: Ja, Kista känns lite roligare dessutom.

Kristin: ...säger hon som aldrig varit i Täby.

Anna: Men mina förutfattade meningar hann dit före mig!

Min svaghet är klänningar och jag råkade köpa en ny häromdagen. Igen. Jag kan berätta att om ens bättre halva har råkat titta på Tim Gunn's Guide to Style på teve byts sucken "Men du HAR ju så många fina klänningar redan" till ett anklagande "Är det där ett av dina tio nyckelplagg?"

Här är riktlinjerna jag har mage att bryta mot (Antagligen med hemska biverkningar eftersom Kristin säger att Tim är lite helig, typ som Ribbing. The horror.)

När jag blir stor

Igår pratade vi lite om när vi var små och hade blomstrande yrkesdrömmar. Kristin siktade på nobelpristagare ("jag tror inte jag direkt ville jobba för det, jag såg det bara som ett sätt att få massor av pengar"). Själv ville jag bli rallyförare. Redan när jag satt i sulkyn brukade jag bestämt peka och deklamera högt för farmor vilka bilar som var Saab och vilka som var Volvo. Min hjälte var Ronnie Peterson, han som körde ihjäl sig i Italien där i slutet av sjuttiotalet. Det tog nog bra länge innan mamma och pappa vågade berätta för mig att han var död.

Ibland blir det ändå inte riktigt som man tänkt sig. Istället för att vara odräglig miljonär redan vid 25 och ta snäva kurvor i ett av Ferraris röda vrålåk har jag vid mina digra 33 år inte ens körkort. Och jag tycker det är hysteriskt jobbigt att kolla på Formel 1. Det är ett sånt OVÄSEN. Om de nu inte kör inne i Monaco i ösregn. Då är det lite spännande minsann. Oooh.

Ronnie fick bucklan och brudarna.

Happy bokeh Wednesday (på en tisdag)

Vanligtvis brukar jag ha en häpnadsväckande vy över stan från mitt skrivbord. Idag fick man gissa sig till stadshuset som borde ligga där bakom den yrande vita väggen någonstans, som att sitta i en snökula som skakas till vansinne. Nu är det kolsvart istället.

Det känns ändå lite hemtamt att inte se något. Med runt –6,50 i närsynthet är min tillvaro utan linser som ett ständigt photoshopfilter med oskärpa. Jag har en diamantslipares koll på detaljer en decimeter från näsan sådär, sen går det bara utför. Ljusslingorna runt fönstret hemma ger i alla fall fina fasetteffekter utan linser och det är Happy Bokeh Wednesday varje dag!

(Bokeh - från japanska boke, 暈け, som betyder "suddig", tycker Wikipedia)

Problem i influensans spår.

Mejlkonversationerna på jobbet har till allas spänning varit toalettrelaterade den här veckan. Och mer eller mindre ilskna. Här är det senaste tillskottet: "Tänk på när ni ställer ut mysiga små ljus på toaletterna. Placera dem inte bredvid handspriten. 85% sprit brinner ganska bra."

Blip blip

Det var nog julen -83 eller kanske -84 som jag fick mitt bruna Donkey Kong Game & Watch. Du vet den man ska hoppa över krokodiler och gnistor i och ta sig upp med nycklar till apskrället för att låsa upp kedjorna som håller honom fången. Hur som helst var hela den julen en enda stor turnering i vem som kunde få flest poäng, det blip-blip-blippade alltid någonstans i huset. Sen föll spelet i glömska som det brukar vara. Men jag har saknat det.

Fast nu är Donkey Kong är återfunnen i ett skåp hos mina föräldrar! I originalförpackning och allt. Och med ett nytt batteri blippar han oförtrutet vidare. Eftersom jag är hemma och hängig idag har jag inget bättre för mig än att försöka slå mitt high score från igår: 366. Jag är lite ringrostig, men det tar sig!

Kaka!

Idag har Google finaste loggan på länge. Och jag är inne på andra veckan utan socker. Det går rätt bra ändå. Suget har avtagit betydligt och när jag äter mina blygsamma rutor med mörk choklaaa på lördagarna (det är fortfarande tillåtet, nån måtta får det vara) är det inte riktigt lika gott som vanligt. Däremot är det självplågeri med thaimat till lunch eftersom sockersuget efter en röd curry är rätt, eh, påtagligt. Ögonen blir stirriga som kakmonstrets när kollegorna glider förbi med chokladpraliner och tjusiga blåbärsmuffins. Men, skam den som ger sig.