Tid att slå ihjäl

Här har jag gått omkring i åratal och trott att urmakare är fridsamma personer som sitter och pysslar med sina små kugghjul och pyttesmå skruvar och aldrig brusar upp. Och så visar det sig att min kollega har träffat på en urmakare rätt nära jobbet som är snudd på ond. Barsk och otrevlig och skrämmer henne halvt ur skorna.

Så när min klocka lämpligt stannade 11.55 i går var det ingen tvekan om var batteribytet skulle ske. Mot Barska Urmakaren, med Skrämda Kollegan vid min sida.

Skrämda Kollegan tog mod till sig och frågade om hennes klocka, inlämnad för reparation 14 december, kanske var klar? Barska Urmakaren blängde på henne och fräste att det var väl självklart att den inte var, ingen jobbar i december, det visste hon väl? Nähä, jaha, just det, mumlade hon försynt och smög iväg längs väggen.

Mitt batteribyte gick däremot snabbt och bra och jag var beredd att avskriva barskheten mot Skrämda Kollegan som en personkemigrej. Tills Barska Urmakaren drämmer till mig med beskedet att den där klockan jag har, den kommer inte hålla länge till. Som om jag bett om en diagnos! Som om jag behövde få en dödsdom! Jag blev alldeles "säg det inte så den hör" och är nu mäkta upprörd.

Nej. Till den urmakaren går jag aldrig igen.

Förresten lyckades jag inte lista ut hur man tar sig in genom dörren utan hjälp så jag går nog aldrig dit igen alldeles oavsett.